HISTORIA

Taagepera godset ligger allra längst i söder vid Lettlands gräns, mer än tjugofem mil från Tallinn. Där godset slutar, börjar täta urskogar – hemlighetsfulla, poetiska och fasaväckande. Den som missat landsvägen och gått vilse, befinner sig under en hög bågformad port. Som en stenblock höjer sig godset på bergsluttningen. Genom trapphallen tar vi oss upp till tornet, kastar en blick ner och blir övertygade om att vi har kommit till sagolandet. Stenarna, som slottet är byggt av, tycks har burits hit av skandinaviska troll, murbruket blandats av gråhåriga häxor. Som naturformer växer byggnadsdelarna ut från varandra och stödjer sig på varandra.
Arkitekturmässigt är herrgården ovanlig och snarare en representant för finsk nationalromantik än baltisk byggtradition. Godsets ovanlighet har motiverats på olika sätt. I tidningen ”Vaba Maa” från 1922 står det till exempel: ”Slottet byggdes efter 1905 års revolution för att vara en stadig borg och tillflykt från bränder och revolutionärers gevärskulor”.

Den siste godsägaren Hugo Ferdinand Bernhard von Stryck var en märklig man: som för att trotsa allt har han låtit bygga ett hus som ger intryck av en medeltidsborg – och detta strax före en tidsera, dömd till undergång och försvinnande. Detta intryck framhävas även av materialvalet: robust bruten granit tillsammans med skrovlig rappning och pansarliknande skiffer. Redan vid den monumentala portbyggnaden fångas blicken av det mäktiga 40 meter höga huvudtornet, som har många gavlar, burspråk och kraftiga skorstenspipor. Byggnadens yttre är fri från nästan all symmetri. Jugendstilens extravaganta, arkaiska hanteringssätt kommer till uttryck även inomhus. Interiören kompletteras av kaminer som är täckta med mörka stenplattor. Det diskuterades länge om vem som var arkitekten till Taagepera herrgård. Nu är man säker på att både Taagepera och Holdre herrgårdar är ritade av Otto Wildau (1873-1942). Godsägaren Hugo von Stryck sparade inte pengar – byggmaterialet hämtades med häst även från Riga.

Under polsk och svensk tid fram till 1674 hörde slottet till ätten von Rehbinder.
Godsägare genom tiderna var:

1674-1806 - landsråd Otto von Stackelberg;

1806-1819 - Friedrich Joachim von Oettingen;

1819 – ätten von Stryck fram till mellankrigstida expropriation enligt agrarlagen.
Sitt namn har godset fått från ätten von Stackberg. Det gamla estniska originalnamnet Vaoküla har i något förvrängd form bevarats i det tyska godsnamnet Wagenküll.